Varför söker jag mig till folk som ändå inte kommer att trösta. Varför har jag behov att få tyngder ur mig.

Varför berättar jag när jag vet att inte ett ord i världen skulle tröta. Jag har börjat igen, det tynger ner mig och jag måste göra något för ångesten är så stor att inget längre hjälper.

Jag ber om närhet men innerst inne behöver jag ensamhet, jag ber om hjälp när jag egentligen vet att jag kan klara det själv.

Jag har behov. Jag behöver, vill och söker.

Jag skriver, jag skriver när jag inte kan prata. Jag skriver när jag mår dåligt, jag skriver när jag behöver. Jag skriver knappt längre.

Det behöver inte finnas någon som kommenterar, gillar eller bryr sig. Det behöver inte finnas någon som läser. Det behöver inte finnas någon.

Jag är en vampyr, -*_ jag spyr.

Det blir värre på nätterna. Det blir värre ensam.

Människan är den typ som inte klarar sig ensam, människan är den typ som gör allt för att få känna gemenskap.

Jag tycker mänskligheten är falsk, jag tycker mänskligheten är vidrig.

Då de snackar skit bakom ryggen på varann och sedan är allt okej för dem som inte behöver veta.

Jag drömmer, de blir fler drömmar när jag sover ensam. Jag drömmer, jag springer och jag hatar drömmarna. Det är mardrömmar.

Även om jag sover med musik som är min drömfångare så hjälper det inte. Jag brukar drömma om sanningen.

Folk snackar skit om mig, även dem som visar sig att gilla mig. Jag förstår inte vad jag gjort.

Jag har inte koppel på någon, så när folk kan lära känna mig och se mig bland mina två guldvärda hjärtan och se hur livet är hos oss. Hur vi har det, då kan ni döma och säga att jag har koppel och är en jävla hagga som manipulerar dem jag är mer!

Hatar mig, för jag kommer aldrig sjunka till er nivå.