Det blir värre på nätterna. Det blir värre ensam.

Människan är den typ som inte klarar sig ensam, människan är den typ som gör allt för att få känna gemenskap.

Jag tycker mänskligheten är falsk, jag tycker mänskligheten är vidrig.

Då de snackar skit bakom ryggen på varann och sedan är allt okej för dem som inte behöver veta.

Jag drömmer, de blir fler drömmar när jag sover ensam. Jag drömmer, jag springer och jag hatar drömmarna. Det är mardrömmar.

Även om jag sover med musik som är min drömfångare så hjälper det inte. Jag brukar drömma om sanningen.

Folk snackar skit om mig, även dem som visar sig att gilla mig. Jag förstår inte vad jag gjort.

Jag har inte koppel på någon, så när folk kan lära känna mig och se mig bland mina två guldvärda hjärtan och se hur livet är hos oss. Hur vi har det, då kan ni döma och säga att jag har koppel och är en jävla hagga som manipulerar dem jag är mer!

Hatar mig, för jag kommer aldrig sjunka till er nivå.