Varför ska det vara så jävla orättvist jämt för.

Jag ska alltid vara den som ska särbehandlas, få det så jävla mycket värre jämt?
Nej, juste han är ju lillebror, han är ju yngstingen. Han är ju mammas lilla snuttepojk. Vem är jag? Ingen.

Där kanske de lyckas bättre.

Skit i mina jävla känslor och behov, skit i mig. Juste jag klarar mig alltid.

Bara jag svarar i telefon är det tecken på att jag mår bra, och svarar jag inte så skiter vi i det och ringer tillbaka om 2 veckor. Då mår hon nog bra.

Hon klarar sig alltid.

Gött!
Jävla vad bra jag har det, ingen behöver bry sig och fråga hur jag mår för det är bara något man ska ta förgivet, hon mår bra!

Hur mycket tror ni en kropp klarar sig, hur länge tror ni en mänsklig person klarar av allt.
Hur mycket tror ni att jag klarar av.

Ibland önskar jag allt var som förr eller i film, där man kan springa ut och bara lägga sig mitt i ingenstans och bara sitta där tills man mår en aning bättre.

Nu försvinner aldrig smärtan, känslan och bekymmerna.

Allting hinner springa ikapp.

(Btw, om någon tror att jag tycker synd och tror att jag har det värre än alla andra så har ni fel. Här på bloggen är allt om mig och jag få skriva vad fan jag vill. Puss.)